PALLAS ATHÉNAS  MINERALSAMLING

En duo med ÅSA ERSMARK & SARA HEDBERG

Röstånga Konsthall,

Billingevägen 14

Vernissage 1:a maj, kl 14-20

Öppet 1:a maj-1:a juni, lör-sön 12-16

Finissage lör den 1:a juni med Artist talk "Att bli sin egen fader - vakuumet"

”No matter what we do, Mother Earth will just shuffle the cards again.” Camille Paglia

I vårt måleri finns ett släktskap där vi undersöker portar till svunna världar och utopier. Ett av våra första samtal, nu ca 20 år sedan på Konsthögskolan, handlade om tidigare liv, återfödelse och mineraler. 

Athena sa att stenar är dom äldsta tankarna. Vi upptäckte att vi hade en nästan identisk stensamling. Senare upptäckte vi att vi båda har en sårig relation till våra försvunna fäder. Att bli faderlös är förstås en förlust, men kan också vara en befrielse från patriarkala krafter. 

I faderlösheten fann vi båda ett vakuum som kunde fyllas med något. Fyllas med en sol som kan skina oberoende från det maskulina elementet. 

Utställningen tar sin utgångspunkt i våra identiska stensamlingar och myten om Pallas Athena, en unik historia i sitt sammanhang då den kvinnliga vänskapen är huvudtemat. Alltför ofta existerar kvinnlig vänskap fortfarande på patriarkatets villkor.  

När vi blev föräldrar slutade vi köpa stenar i kristall-affärer, men vi såg in i våra mineraler och talade vidare om de äldsta tankarna. På var sitt håll har vi nu malt ner vår lapislazuli och målar synkroniserat.

Pallas:

Att skydda synen, att vända sig bort. 

Att smälta en spegel. Att stänga bilden. Att stänga horisonten, det blåser i ögonfransarna. Mer om Vår-rummet senare. Saturnus har varit en slocknad sol. Facebook-blå är den fulaste blå.

Bort från den fragmentariska samtiden, till ett monokromt altare.

Företeelser som finns i den blå lapis-skuggan, och endast lever där, sköra, i ögonvrån lever de. Gestalter från drömmen kan bara andas i det monokroma rummet. Det är något fel på regnbågen, symbolen för helhet. En albino, ändå så rätt. 

Jag målar min far. Han drack gin och tonic för att nyktra till. Gin är inte grönt, absint är grönt, varför tror jag att gin är grönt? 

Jag kommer över ett ungdomsverk av Torsten Andersson, konstigt nog är det bara jag som budar på det. Jag vill att Torsten ska vara min far. 

Karameller kokta i människoblod, skrev Torsten i en teckning. Mensblodet är den bästa järnoxid-färgen till Amanita muscarias yta.  

Och senare kommer Blå-humlan, vingarna har halkat ner, men på något sätt flyger den fint. Den kommer från grannen, ditt äldre själv. Hon lever i ögonvrån. Kattguldet är från Hekate, det finns inte att köpa. Ytspänning och vrår är det guld vi vill ha.   

I Vår-rummet är det möjligt att med en Ariadne-tråd i handen blicka ner, in i ångesten, och observera den. Här, och endast här, frodas skapandet på ett radierande vis. Ovan jord finns inte ytspänning och fokus. Ångesten blir gravitation.

Athena:

Hos spådam på tidigt 00-tal, fick veta att han, fadern nu var lärare till själar. Nutid, Athena exemplifierar det som själarna ska lära med tyngd, ljus och textur på sin väg till ateljén med ved i skottkärra, som i den Skånska mullan gör mönster i slasket som skvätter om hjulets och i stegens avtryck.

Styvt spända dukar i kontrast till ramen som skrynklat eller vikt hänger. pappan Y-kromosomen dör ut är att ge plats till det som minskat, en blå horisont brer ut sig.  Rosenugglan ett slags skölden där munnen är vänd lodrät, precis som det kvinnliga könsorganets öppning. Nu har neon och avhuggna stenar, pulvriserats och lätt landat på de en gång nykokta tygblöjorna som hållit mina barn torra.

Metamorfosen, högt och lågt där bilderna som var för sig kanske är en karta över något mycket större, eller mindre? Riktningarna i horisonten är inte underordnade något, allt är på samma villkor. Pallas avhuggna huvud på ett fat, ännu en bild på den själsliga landningsbanan. 

En stav, olika ljuskällor stöttar i lek i det fördolda. I den Andlig kuvösen – en stensammlig återstår frågan vad som föds till vad. Likt Pallas och Athenas vänskap har våra verk en undermedveten större mening där tex mitt The orachel, the answers, the questions – serving the olive var den första målningen i denna svit men ändå kanske ett sista svar på målningen Father i Åsas Ersmarks serie.